Spökstaden
Usch nu blev det sådär jobbigt igen... kollar på en massa filmklipp från Famagusta med pappa. Dom sände ett program på kunskapskanalen innan som var spökligt likt mitt och pappas besök där nere för nästan precis 2 år sedan. Vår första och troligtvis sista gång i Famagusta tillsammans. Det var både fint men jobbigt kommer jag ihåg. Gråten satt i halsen hela tiden, men jag ville vara stark inför pappa kommer jag ihåg.
Jag hittade en video från 1973 (video nr 3), då det var fullt av liv och rörelse i Famagusta, så som min pappa kommer ihåg det. Så jag var bara tvungen att visa honom det och han blev helt tyst och sa: "Wow, hur hittade du detta? Otroligt... Det är så jag kommer ihåg det, det är så det var, fullt av liv... " Ska inte börja skriva ut mina åsikter och vad jag känner här. Vissa av er vet kanske det redan, annars är det väl inte så svårt att klura ut...
Mou lipis pappou ♥
Förlåt förlåt förlåt...
Jag vet inte riktigt varför jag är så lättirriterad nu för tiden. Det har förmodligen och göra med allt som händer runt omkring mig just nu. Och om det då är skit i vanliga fall så är det ännu mer skit när man råkar få ett psykbryt på en av sina närmaste vänner. Usch, jag kände mig förjävlig ikväll... Och för 1067:e gången: Förlåt!!!
Idag bråkade jag med en av de som står mig närmast trots att han bor på andra sidan jorden, nämligen Joe. Det finns få som känner mig på det sättet han gör och jag bara vet att vår vänskap kommer att vara för alltid. Den är stark. Otroligt jävla stark. Som tur var så förstod han ganska snabbt att något inte riktigt stod rätt till och vi pratade ut om det... Fan vad underbar han är! Ibland känns det som om jag inte förtjänar att ha så bra vänner som jag har. Inte när jag förvandlas till Häx-Amanda i alla fall... Han kunde lika gärna ha bett mig att dra åt helvete (tro mig, jag hade bett mig själv att dra åt helvete...) men det gjorde han inte. Jag är så lycklig att få ha honom i mitt liv, även om det oftast är flera tusen mil mellan oss.
Jag hatar att bråka med de som betyder allra mest... men vem gör inte det? Fast det blir ju oftast så. Lite tragiskt. Men det har väl att göra med att man någonstans innerst inne vet att de kan ta det. Men man kan inte förvänta sig att de bara ska kunna ta skit och förlåta gång på gång. Vad jag vill ha sagt med allt detta är i alla fall att UPSKATTA ERA VÄNNER! Bråka inte för ingenting. Life's to short... 
Jag & min underbara vän Joe! ♥
Isn't it ironic
Isn't it ironic how we ignore those who love us, adore the ones who ignore us, hurt those who love us and love the ones who hurt us?
Det stämmer verkligen. Sorgligt nog. Varför är det så kan man då fråga sig. Man kan ödsla hur mycket tid och kärlek som helst på människor som inte ger något tillbaka. Varför ger man sin kärlek om omtanke till dom som inte förtjänar det?
Och varför är det så att man springer efter personer som sårar en gång på gång istället för att be dom dra åt helvete och istället fokusera på dom som verkligen bryr sig? Varför väljer man smärta istället för att tillåta sig att vara lycklig? Det kanske helt enkelt är så att vissa vägar är enklare att vandra än andra. Vi väljer det vi har tidigare erfarenheter från. För att även om det slutar med ett brustet hjärta så vet vi i alla fall vad vi ger oss in i, istället för att vandra på okänd mark. Det handlar nog trots allt mest om rädsla och osäkerhet. Men som min älskade bror sa till mig en gång; vad är det värsta som kan hända? Du kan bli sårad. So? Get used to it, get over it. Sånt är livet. Men du borde nog tänka mer på vad du riskerar att förlora om du inte ger det en chans än om du gör det och blir sårad. My bro's got brains, I know.
Det är lätt att sitta här och leka duktigt men när det väl kommer till kritan så är man inte så förnuftig alla gånger. Man kan ju bara hoppas att man lär sig något från sina misstag. Och kom ihåg; what doesn't kill you makes you stronger!
