A M A N D A

Isn't it ironic how we ignore those who love us, adore the ones who ignore us, hurt those who love us and love the ones who hurt us?

Det stämmer verkligen. Sorgligt nog. Varför är det så kan man då fråga sig. Man kan ödsla hur mycket tid och kärlek som helst på människor som inte ger något tillbaka. Varför ger man sin kärlek om omtanke till dom som inte förtjänar det?

Och varför är det så att man springer efter personer som sårar en gång på gång istället för att be dom dra åt helvete och istället fokusera på dom som verkligen bryr sig? Varför väljer man smärta istället för att tillåta sig att vara lycklig? Det kanske helt enkelt är så att vissa vägar är enklare att vandra än andra. Vi väljer det vi har tidigare erfarenheter från. För att även om det slutar med ett brustet hjärta så vet vi i alla fall vad vi ger oss in i, istället för att vandra på okänd mark. Det handlar nog trots allt mest om rädsla och osäkerhet. Men som min älskade bror sa till mig en gång; vad är det värsta som kan hända? Du kan bli sårad. So? Get used to it, get over it. Sånt är livet. Men du borde nog tänka mer på vad du riskerar att förlora om du inte ger det en chans än om du gör det och blir sårad. My bro's got brains, I know.

Det är lätt att sitta här och leka duktigt men när det väl kommer till kritan så är man inte så förnuftig alla gånger. Man kan ju bara hoppas att man lär sig något från sina misstag. Och kom ihåg; what doesn't kill you makes you stronger!