A M A N D A

Jag kan ljuga och säga att jag är nöjd med saker som dom är nu, vilket jag givetvis också är, men man är ju aldrig helt nöjd eller hur? Jag saknar alltihopa. Tjejorna, 9A, Fyllinge, ect. Det känns som en bit av mig fattas. Jag kan inte beskriva hur mycket ni betyder för mig och jag skulle fortfarande göra allt för er! Just nu vill jag bara vrida tillbaka klockan till när vi tältade hemma hos Carro. Eller när jag och Lisa låg på golvet och skrattade så vi knappt kunde andas i omklädningsrummet. Eller den sista städdagen med klassen när alla klagade på hur tråkigt det var. Jag vill helt enkelt ha det som det var innan för en stund. Ibland tänker jag tillbaka på den kvällen efter liseberg när jag grät som tusan och alla sa "men vi kommer ju hålla kontakten." , fast jag visste att det skulle bli som det blev. Det var därför jag kände paniken när alla sa hejdå. Jag var inte redo. Jag ville verkligen inte. Jag grät och jag grät, tårarna tog fan aldrig slut. Jag gick hem för mig själv mitt i natten och snyftade. Då kändes det verkligen som min värld hade rasat. Och det hade den väl också mer eller mindre... Hur som helst så saknar jag "mitt gamla liv" om man nu kan kalla det så, men jag är också så helt sjukt nöjd med "mitt nya liv". Jag älskar mina nya vänner, jag gillar den nya lägenheten och att bo som jag gör. Så det är inte så att jag sitter här och klagar på hur saker och ting är. Men det är väl förståligt om man saknar något som man har haft i stort sett hela sitt liv och som togs ifrån en på 2 sekunder. Eller har jag fel?

---