A M A N D A

Jag satt här och tänkte .. fan va allt bara går i kras. Ingenting är för evigt liksom. Alla personer som jag älskar försvinner ur mitt liv. Det känns så i alla fall .. Hela detta året har ju varit ett år där folk bara lämnar en. Och där står man kvar, ensam och förkrossad.

Jag citerar peyton; It's been a tough year for hearts .. Jag tror många vet vad jag menar. Men vi har alltid stöttat varandra, vi nior. När allt har gått i kras och man har känt som om världen har hållt på att gå under och det inte finns någon riktig bra anledning för att fortsätta leva, så har vi stöttat varandra ! Det kommer jag sakna. Vem ska trösta oss nu liksom ? Vi visste exakt var vi hade varandra och att vi stöttade varandra i vått och tort. Det var nog egentligen bara det vi behövde att veta. Att det alltid fanns någon där för en när man behövde en hjälpande hand. Nu då ? Var är dom hjälpande händerna som det fanns så många av för bara några månader sedan ? Jag vet att dom finns kvar, men vågar man chansa ? Jag vill aldrig att vi ska bli som främlingar. Vi som har kommit varandra så nära på sistånde. I efterhand är jag glad att jag började gråta som fan på parkeringen efter liseberg. Gråten smittade av sig och där stod vi. Gråtande och nog ganska rädda skulle jag tro. Rädda för att vi aldrig mera skulle ses. Rädda för att alla minnen tillsammans skulle suddas ut. Det var så jag kände i alla fall. Nu när jag tänker på det igen förstår jag att det aldrig kommer bli så. Okej, vi kommer antagligen inte att ses så mycket mer. Men jag vet och tro mig, jag vet ! Att minnena tillsammans glömmer ingen, den enorma kärlek som vi delade kommer alltid att finnas med oss i livet. Jag bara vet det ! Ni har varit en stor del av mitt liv och det kan ingen eller inget sudda ut. Möjligtvis om jag blir senil när jag bli gammal, men annars inget ! ;) Ni kanske har försvunnit delvis ur mitt liv, men aldrig ur mina tankar och våra minnen. ♥